BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Vi har spelat där flera gånger och det är fantastiskt. Den här gången spelar vi på fredagsnatten, så det kommer att bli bra drag. Vi tänker plocka fram partylåtarna, säger Emma.
Turnerat runt världen
Ahlberg, Ek och Roswall är Sundsvallsbandet som just nu gör succé med sina tolkningar av svensk folkmusik över hela världen. De har spelat på svenskt midsommarfirande i Japan, på keltisk festival på Shetlandsöarna, och turnerar ständigt runt i Sverige och Europa i konserthus, på folkmusikklubbar och festivaler. I våras fick de utmärkelsen Årets grupp på Folk och världsmusikgalan i Västerås, de har nyligen släppt en ny skiva, AER, och de kan leva på att spela sin musik. Det går bra nu, kan man säga.
Men vad är grejen med folkmusik?
– Som gitarrist var det först naturligt för mig att spela elgitarr och klassisk gitarr. Men när jag stötte på folkmusiken hände något, det fanns en nerv som slog an något i mig, väldigt lik den känsla jag fick av att spela hårdrock på elgitarren, säger Daniel Ek.
Det finns något suggestivt i folkmusiken, lägger Emma till, slingor som går om och om igen och liksom drar in en.
– Grunden är väl egentligen att det är starka melodier, säger Niklas, i och med att vi inte har någon sångare är det de som bär allt, och som spelman har man en väldig frihet att skapa och ta ut svängarna, det är vad man gör med låtarna som har betydelse. Sedan färgar vi det med ackord runt omkring och skapar oss.
Det speciella AER-soundet hänger självklart ihop med instrumenten de har valt att spela på, som alla är som en variation av verkligheten. Emma har en fiol med fem strängar i stället för fyra, vilket gör den till en blandning av altfiol och vanlig fiol.
Daniel har låtit specialbygga en harpgitarr, som har 16 strängar i stället för sex, och fungerar som bas, gitarr och harpa. Niklas skiftar mellan en nyckelharpa och en moraharpa.
– Vilket ju är knasigt att säga eftersom det är lite som att säga att man har en bil och så har man en Volvo, skrattar han, men berättar att moraharpan härstammar från 1500-talet och har ett betydligt råare ljud än den vanliga nyckelharpan.
Sammantaget kan de få till en bred och varierad ljudbild med sina olika instrument.
– Låtarna vi letar efter är de äldre, de som inte är så spelade, och det finns en otrolig skatt att gräva i. Numera är allt digitaliserat också, så man kan sitta hemma och leta i Visarkivets samlingar. Främst väljer vi låtar från Medelpad och Skåne eftersom vi har rötter där, men variationen mellan de olika landskapens musik är inte så jättestor, säger Daniel.
Mycket gick förlorat
Folkmusiktraditionen består, precis som man tror, av lokala melodier som härstammar från olika byar och ofta spelades av de fattigare spelmännen. Men i skatten finns även en stor gemensam repertoar som de mer högutbildade spelmännen delade med sina likar i Sverige och hela norra Europa. Vid sekelskiftet mellan 1800- och 1900-talet, reste ett par män runt och samlade in låtar. Totalt fick man ihop 8000, samlade i verket Svenska låtar, som speglar en stor del av det svenska folkmusikarvet, men inte allt.
– När det tecknades ner var det också mycket som gick förlorat. De som skötte insamlingen satte upp vissa gränser för vad som var folkmusik. Hambo ansågs till exempel för modernt, och menuetter för klassiska. Så av dem finns inte många kvar i den svenska folkmusikskatten, berättar Niklas.
Spelglädje
Som alltid formar framtiden historien, och det är svårt att veta vad man för vidare och vad man skapar nytt. Det som är centralt för många spelmän i dag – att lära av varandra och hitta spelglädjen tillsammans var kanske inte alls det viktigaste förr. Men kanske spelar det inte heller någon roll. Emma, Daniel och Niklas vet vad de vill åstadkomma.
– Vi vill spela bra musik, bjuda på en upplevelse och då och då nå en ny publik, de som inte visste att de tyckte om folkmusik. Nu längtar vi till Urkult, och sedan ser vi fram emot många års spelande och turnerande. Jag tror aldrig vi tröttnar på det här, säger Emma.
