Boktips.

2017-12-22 10:00

Ge bort hårda paket i jul

Inför julafton i helgen har vår medarbetare Åke Johansson tagit fram de bästa lästipsen från några arbetarskrivare i bokfloden.

Utrymmet för arbetarskildringar har gått i vågor. Från förra seklets tidiga proletärförfattare med Karl Östman och Maria Sandel, därefter Ivar Lo och Moa Martinsson med många flera till en ny våg på 70-talet och nu åter ett uppvaknande. Till den senaste vågen har vi Åsa Linderborgs och Susanna Alakoskis romaner att tacka. Samtidigt är det en grov förenkling att bara prata om enskilda författare. Varje tid har format en bredd av författare vars skildringar av arbete och klass ger uttrycket arbetarlitteratur rättvisa. Och som har gett den betydelse.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Här följer några tips från den senaste tidens utgivningar.

Jenny Wrangborg som intervjuas i artikeln på förra uppslaget är självklar. Ingen skriver så medryckande dikter om arbetslivet och samhället i dag som hon. ”Kallskänken” är slutsåld men finns på bibliotek, men ”Vad ska vi göra med varandra” finns i bokhandeln.

”Två röda pennor” är en fin bok med ett urval texter av Maria Sandel och Karl Östman. De två tillhör våra allra första arbetarförfattare och Karl Östman var Sundsvallsbo och skrev romaner och noveller om livet bland sågverksarbetarna, till vilka han själv hörde. Båda debuterade i början av 1900-talet och blev pionjärer i den våg av arbetarskrivare som sedan följde.

I Vibeke Olssons serie om Bricken på Svartvik, där den sjätte boken, ”Som ett träd i skogen”, just har kommit ut, har Bricken blivit 50 år. Världskriget är inne på fjärde året och det råder matbrist också i Sundsvall. Hur påverkar det Bricken, barnen och barnbarnen, vännerna? Människoskildringen är suverän liksom beskrivning av tiden och samhället. Solidaritet är ledstjärnan för Bricken, att hjälpa varandra, alltsedan den stora Sundsvallsstrejken som beskrivs i första boken ”Sågverksungen”, då hon var elvaårig ströflicka på sågen.

Maria Hamberg har fått stor uppmärksamhet för sin nya bok ”Till min allra bästa vän”.  Två au-pairflickor möts i 70-talets London: Kristina från Ångermanland och Anabell från Wales. Det är en vacker skildring av vänskap mellan två kvinnor. Men flytten från fattigdomen hos föräldrarna till den övre medelklassfamiljen i London är brutal. Lika brutal och gripande blir skildringen när Kristina drabbas av en tumör. Hon har då flyttat tillbaka till Sverige, gift med en man som arbetar på fabrik, liksom hon själv. Det är en gripande bok med klassperspektiv och väldigt mycket styrka i skildringarna.

Anamarija Todorovs nyutkomna diktsamling ”Fröken forever” har kallats den starkaste lyriska arbetarskildringen sedan Jenny Wrangborgs ”Kallskänken”. Författaren arbetar på en förskola och riktar sig här till barnen, till föräldrar och till kolleger. Det blir berättelser om balettkjolar, galonbyxor, fisk och potatis varvat med föräldrar, oroliga men ändå på språng.

Torgny Karnstedts bok ”Slamfarmen” gavs ut redan 1977. Nu finns den i en nyutgåva, ett 40-årsjubileum. Den skildrade arbetare på en kemisk fabrik i Helsingborg, var en sensation när den kom och såldes i stora upplagor. Boken blev startskottet för en modern våg av arbetarskildringar. Torgny Karnstedt har gett ut många böcker därefter och är i dag känd som föreläsare och inspiratör på skolor i hela landet, där han hjälper elever att våga skriva, att skaffa sig ett språk.

Kjell Johansson har skrivit många fina skildringar om klass och social utsatthet. Solidaritet och sammanhållning är grunden i hans författarskap. Mest känd är han för romantrilogin ”De utsatta”. Den nya romanen ”Familjen” skildrar två kvinnor och deras tre barn under en stor del av 1900-talet. En tid av hopp och förändring, men det är inte alla som lyckas. Och det är dem Kjell Johansson brukar berätta om. Framför allt är det en skildring av kvinnorna i dessa två familjer.

”Verandarevolutionären” heter Kjell Erikssons nya bok. Författaren var tidigare anläggningsarbetare och trädgårdsmästare, nu skriver han på heltid och är mest känd för sina kriminalromaner. Förra boken, ”Att skjuta hästar”, var dock en stark roman om en svensk frivillig i spanska inbördeskriget. Den nya romanen skildrar ett uppror på en ö i Karibien och en svensk vänsterinriktad journalist, som bosatt sig på ön och nu tillsammans med en dotter på tillfälligt besök, dras in i den politiska kraftmätningen. Berättar samtidigt en hel del om utvecklingen i Sverige. Spännande och kraftfullt skrivet, utmärkt skildring av såväl människor och natur som politik.

Majgull Axelsson, som är årets Lars Ahlinpristagare, har i år gett ut boken ”Ditt liv och mitt”, en berättelse kring Vipeholmsanstalten för så kallade sinnesslöa utanför Lund. Berättad av en kvinna vars bror gick under på anstalten. En roman om familjehemligheter och sökande efter sanning och upprättelse. Liksom Kjell Johansson är detta en författare som skildrar människor som samhället ”gömt och glömt”.

Aino Trosells senaste bok heter ”Helmers vals”. Det är berättelsen om hennes far och om landet som en gång var, om hur det gick till, förvandlingen från fattigdom till välfärd, via folkrörelser, Spanienhjälp, fack och parti. En skildring som sprudlar av liv. Boken får mig att tänka på vad jag tycker är Aino Trosells allra bästa bok, ”En gränslös kärlekshistoria”, den om fem kvinnor, en stafett av mor och mormor, mormors mor samt dottern. Fem kvinnor som framlever sina liv i gränstrakterna mellan Norge och Sverige. En bok det är svårt att lägga ifrån sig men lätt att vilja hitta tillbaka till.

David Ericsson har gett lastbilschauffören en plats i det litterära Sverige. Han kör lastbil och skriver berättelser utifrån sin och kollegers vardag, där arbete och privatliv vävs ihop. Senaste boken ”Vad skulle vi göra om vi inte var rädda?” är en novellsamling.