Reportage.

2016-04-12 07:11
  • – Jag skulle vara borta i tre veckor, det blev tre månader, men känns som tre år, säger Angel Villaverde som nu är tillbaka i Sundsvall. Bild: Kerstin Stickler
    – Jag skulle vara borta i tre veckor, det blev tre månader, men känns som tre år, säger Angel Villaverde som nu är tillbaka i Sundsvall.
  • Angel Villaverde  utanför fängelset i Lima där han tillbringade sex helvetesveckor.
    Angel Villaverde utanför fängelset i Lima där han tillbringade sex helvetesveckor.
  • Den svarta jackan var Angel Villaverdes filt, madrass och trygghet under tiden i häktet. – Den var så smutsig, så oerhört smutsig, säger han.
    Den svarta jackan var Angel Villaverdes filt, madrass och trygghet under tiden i häktet. – Den var så smutsig, så oerhört smutsig, säger han.

Cell 118 var hans hem

Miljöpartisten Angel Villaverde är hemma i Sundsvall igen. För ETC Sundsvall berättar han hur han var nära att knäckas av mardrömstiden i det peruanska fängelset och hur han återfick hoppet om frigivning.

– Mitt liv blir aldrig som vanligt igen. Det jag har varit med om kommer alltid att finnas med mig.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Angel Villaverde pratar lågmält och mycket sakligt om fängelsevistelsen, anklagelserna om terrorism och hur han mår. Han har bara varit hemma några dagar men redan deltagit i kommunfullmäktige och retat upp sig på Moderaternas försök att stoppa ombyggnaden av gamla E4 till en stadsgata.

– Jag känner att jag inte har full kraft att engagera mig, men jag vill skriva en debattartikel för att möta Moderaternas förlegade syn på bilen och dess betydelse för staden.

Vi träffas på ett kfé i centrala Sundsvall. Runt om oss sitter barnfamiljer, par, ungdomar och andra helt vanliga Sundsvallsbor som är ute och fikar en helt vanlig vardagskväll. Kontrasten till Angels historia känns nästan absurd.

– När jag hade landat i Sverige och var på väg hem till Sundsvall tänkte jag på min familj, mina vänner och mitt liv här. Det var en skön känsla.

Ändå är inte allt som vanligt.

– Jag mår bra men har svårt att koncentrera mig på livet här hemma och tänker mycket på det som hände. Det är verkligen två ytterligheter och jag är fortfarande kvar i Peru känslomässigt. Det kommer nog att ta några veckor innan jag har återhämtat mig till fullo.

I drygt 20 år har han bott i Sundsvall och här är han känd som spanskalärare och engagerad miljöpartist. Men när han under julledigheten återvände till sitt gamla hemland Peru för första gången sedan flykten till Sverige fängslades han och anklagades för samröre med terrorister. 

Lurad av advokaten 

Familjen hade före avresan anlitat en advokat som hade försäkrat att han inte riskerade något genom att återvända. Det visade sig vara helt fel.

– När jag visade mitt pass på flygplatsen lyste det rött och larmet gick. Jag blev direkt förd åt sidan av polisen. De skrek, slog och hotade mig och sade att jag var efterlyst och att de skulle ta allt jag äger och tömma mina bankkonton och att jag skulle få sitta i fängelse minst 20 år.

Situationen var mycket hotfull och polisen krävde pengar, 300 dollar, för att hjälpa honom.

– Jag betalade. Till ingen nytta skulle det visa sig. De var bara korrumperade. Jag hade läst om kampanjer mot korruptionen men blev chockad över att det var så illa. Sedan lärde jag mig att korruptionen finns på alla nivåer och är mycket värre i dag än då jag lämnade Peru 1995.

Den första chocken följdes av nästa när Angel fördes till ett häkte. 

– I ett kalt rum, stort nog för 15 eller 20 personer, trängdes 55–60 fångar. Vissa fick sova stående. Jag hade tur och fick en liten sittplats där jag kunde kura ihop mig.

Satt kvar på stolen

I salen fanns alla sorters kriminella; mördare, våldtäktsmän, bedragare. Det var smutsigt, varmt, med 38 graders hetta, och med våld och bråk hela tiden närvarande.

– Det fanns en toalett i mitten av rummet men dit vågade jag inte gå för då skulle jag förlora min plats. Jag försökte bara hålla en låg profil och inte dra uppmärksamheten till mig. Den här jackan var min filt, madrass och enda trygghet, berättar han och visar sin svarta kavaj som hänger på stolsryggen.

– Nu har min fru tvättat den men den var så smutsig, så oerhört smutsig.

Efter två dagar skickades han till ett fängelse, Piedras Gordas i Ancom, Lima, som är ett högriskfängelse där tunga återfallsförbrytare placeras. Här fanns även en paviljong för ”politiker”.

– Det var personer som, precis som mig, var anklagade för terrorism och samröre med gerillan.

Men innan han fick komma till sin cell placerades han, som alla nya fångar, i hålet. Ett mörkt och smutsigt ställe fullt med kackerlackor där de nya fångarna ska ”mjukas upp”.

– Vissa får stanna i hålet under flera månader, jag behövde, tack och lov, bara vara där i ett dygn.

Sov på cellgolvet

Cell 118 kom sedan att bli hans hem. Angel ritar upp cellen i mitt anteckningsblock: ett långsmalt rum med tre väggfasta britsar ovanpå varandra, ett handfat och en toalett längst in, ett väggfast betongbord och några hyllor i betong längs ena långsidan. Sängarna var redan upptagna av andra fångar och Angels plats som nykomling var på golvet.

– Jag lyckades köpa en smutsig madrass så jag slapp ligga direkt på betonggolvet.

Fängelset var varmt och smutsigt.

– Det var kackerlackor överallt, i början försökte jag döda dem men gav snart upp. Att få se en fluga var som att se en fjäril i jämförelse.

Angel blev misshandlad flera gånger och han blev också sjuk på grund av maten och fick diarré.

– Jag gav nästan upp hoppet och hade inte lust att göra någonting. Det var fruktansvärt. Jag satt i min cell och försökte att inte hamna i bråk.

Läs vidare på nästa sida