BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Maria Löfgren, regissör för Teater Västernorrlands nya storsatsning Häxor – när drevet går, berättar om ett oväntat samtal för 20 år sedan, ett möte som hon har burit med sig sedan dess. Nu har hon och manusförfattaren Therese Söderberg skapat en föreställning om trolldomsprocesserna i Torsåker med koppling till nutida nättroll och jakten på syndabockar.
– Under en enda dag 1675 dödades 71 personer i Torsåker. Pjäsen har också 71 roller, gestaltade av fyra skådespelare. Det är både hemskheter och humor framförda med rörelse, kropp och musik, säger hon.
Populärare än bibeln
Researchen inför pjäsen har varit rigorös. Maria Löfgren och Therese Söderberg har läst allt de har kommit över – böcker, gamla bygdespel och protokollen från Torsåker. De har också läst om Häxhammaren, den 300 sidor tjocka boken om vad en häxa är, hur hon identifieras, hur man kan tortera fram vittnesmål och hur man sedan förgör henne.
– Den skrevs av en katolsk präst, användes på teologiutbildningar på universiteten och var populärare än bibeln, med sina 30 000 sålda exemplar, säger Maria Löfgren.
– Men boken var på latin, så bara några få välutbildade kunde läsa den. Resten av människorna blev hänvisade till att lita på deras utsagor. När jag skulle skriva tänkte jag på varför det var så – och sedan insåg jag att det är samma sak i dag. Att det är makten som håller i taktpinnen och både kan elda på och tysta ner stora händelser, säger Therese Söderberg.
Frågar sig varför
De var överens om att deras föreställning inte skulle bli ett av alla bygdespel som bara berättade hur det gick till. De ville framför allt göra en maktanalys av trolldomsprocesserna och få svar på frågan varför? Vem var det som tjänade på att alla dessa kvinnor dog? Vem var det som gav ordern och sedan lutade sig tillbaka och drack kaffe medan kvinnorna torterades och brann? Svaret: De mäktiga vita männen inom kyrkan.
Pjäsen är uppbyggd på scener som krokar i varandra men kastar åskådaren fram och tillbaka i tiden. För problematiken är lika aktuell i dag, menar Therese.
– Det handlar ju om hur det sprider sig, det här hatet. Jag tänker att det är ett missnöje som växer tills man hittar ett mål som är godkänt att attackera, som någon med makt har godkänt – ”den där jävla horan, hon …”
Det handlar om unga tjejer som blir grovt attackerade i kommentarsfält på nätet och det handlar om en kvinna som försökte få världens viktigaste jobb.
– Ja, mitt i detta Trump-kaos som vi har bevittnat det senaste året kan vi se hur dessa vita män tar över igen. Kampanjens första slagord var: ”Trump that bitch”. Alltså Clinton. Sedan skruvades det så att det först blev ”Hang that bitch” och sedan ”Burn that bitch”, säger Maria.
Hon kallar det en modern häxprocess som är ännu mer skrämmande för att den går så fort.
– Vanligtvis flyttas gränser så långsamt så man knappt märker det. Men just nu tas det jättekliv var och varannan dag. Om man gör så där med orden, trycker tröjor med de budskapen om en vuxen kvinna som är presidentkandidat … Det är inte konstigt att kvinnor över hela världen demonstrerar mot allt det han står för och gör.
Motstånd är viktigt, i häxprocesser då som nu. Men då måste vi övervinna vårt behov av att passa in.
– På 1500-talet var det viktigt att passa in för att hålla sig vid liv. Nu är det väl en mer social död man dör om man sticker ut, funderar Therese och fortsätter:
– Men den egentliga faran är att vårt behov av att passa in krymper oss själva, vi slutar tänka och står inte för vad vi tycker. Då tycker jag nog att det är som en av kvinnorna i pjäsen säger: ”Bättre att tappa kontrollen än att tappa förståndet.”
Men det märks också i den heta debatten, menar hon, att det bara finns ett sätt att möta denna nya fundamentalism: med humor. Något som också märks i manuset.
– Ämnet låter mörkt, men pjäsen är också väldigt rolig, det finns inget effektivare vapen än att driva med makten, säger Therese.
