Krönika. Linn Fjällmo Vestin.

2017-12-26 07:50

Vi måste alla sätta oss ner en stund – och lyssna

Det är naiviteten tillsammans med den ostoppbara kraften av gemenskap som får världen att skaka.

När det gäller sexuella utnyttjanden så verkar det finnas två delar som folk har som allra svårast att förstå. Varför folk väntar eller till och med helt avstår från att berätta.

Men också det faktum att en inte bara kan bli utnyttjad av en galen främling på fyllan och villan, utan även av någon i sin närhet. En vän, klasskamrat, kollega eller kanske partner.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Och när det sistnämnda sker så är det som att folk verkligen inte förstår varför en inte sade till eller bara lämnade.

Jag kan inte på så kort tid förklara den manipulation som pågår, den psykiska nedbrytningen, den totala maktobalansen, den skyldighet en känner att vara tacksam, den skammen av att ha gjort något fel, den skulden en lägger på sig själv för att en ”lät” det hända, den rädslan för såväl sitt liv som för sina närmaste, som får en att bli fullständigt förlamad vid ett sexuellt utnyttjande. Särskilt ett som sker över lång tid och utav någon du antingen ser upp till, jobbar eller lever med väldigt nära inpå och som du på något sätt är beroende av.

Föreställ dig någon gång du känt dig som allra mest hopplös. Då du känt dig som allra mest villrådig och ensam. Du kunde inte berätta för någon och visste att även om du gjorde det så var det inte säkert att det skulle hjälpa – att det kanske till och med bara skulle göra allt värre. Att vad du än gjorde så skulle det bara skada dig. Att det inte fanns en enda utväg.

Ta den känslan och multiplicera med cirka tio. Lägg gärna till det faktum att det finns fler inblandande som kan drabbas av situationen och som du måste ta ansvar för.

Det kommer aldrig gå att fullt ut förstå alla delar bakom ett utnyttjande, om en inte själv har varit med om något liknande.

Men vi behöver inte förståelse. Vi behöver inte empati. Vi behöver inte någons godkännande.

Vi behöver bli betrodda. Vi behöver få utrymme. Vi behöver bli tagna på allvar.

Så, om möjligt, lägg undan era egna behov av att hitta en – för er – begriplig förklaring till hur, vad och varför. Det kan vi ta sen. För vi måste börja i den allra viktigaste och mest basala änden först.

Vi måste skapa en trygg miljö för alla att ocensurerat och utan risk för konsekvenser och obefogat mothugg få berätta sina historier. Och vi måste sätta oss ner, vara tyst för en stund – och lyssna.

Jag måste erkänna att jag hade mina tvivel när #metoo väl växte fram. Vågade inte riktigt tro på att det skulle hålla i sig. Att det skulle nå konkreta resultat. Att skulden skulle läggas på och straffet utfärdas till dem som faktiskt begått själva brotten och de orättvisa handlingarna.

Men jag känner att ju mer och mer tiden går, desto mer fel hade jag.

Och jag önskar inget hellre än att jag bara fortsätter ha fel.

Mina tvivel är inte till fullo utplånade. Kommer nog heller aldrig att bli det.

Men tvivel är det sista vi behöver nu.

Vi behöver tro.

Så jag väljer att lägga undan alla bevis, både från vår historia och vår nutid, som pekar på att det aldrig kommer att gå. Som pekar på att mänskligheten är evigt dömd till korruption, hat och förtryck.

Jag säger inte att hindren absolut inte finns, har funnits och kommer att finnas i framtiden. Jag säger inte att det kommer bli lätt. Men det kommer att gå.

Naivt? Som fan. Men det är naiviteten tillsammans med den ostoppbara kraften av gemenskap som får världen att skaka. Som skapar riktig förändring.

Så nu gör vi det, allihopa. Tillsammans.