Krönika. Victoria Engholm.

2017-09-05 06:00

Ge apan i dig en chans

Vi riskerar att få en väldigt skruvad uppfattning om oss själva och det samhälle vi lever i.

Ibland förvandlas jag till en primat. En vildmänniska utan rim och reson. Senast det hände var under det så kallade knivbråket som jag och min man hade.

Det låter nog lite våldsammare än vad det var, för vi slogs inte med knivarna direkt. Däremot tjafsade vi om knivlådan i köket som jag inte lyckades stänga, helt enkelt för att jag hade knölat in för många knivar där.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Min för tillfället irriterade sambo tyckte att jag var lite korkad och så skruvades ljudvolymen upp. Det hela slutade med att jag gång på gång med våld försökte drämma igen lådan samtidigt som jag högljutt gjorde klart för honom vilken idiot han var. Faktum är att jag tog i så hårt att de yttersta spetsarna på knivarna kroknade. Så här i efterhand kan jag inte låta bli att skratta när jag tänker på det, för det var verkligen som en scen tagen direkt ur en skruvad komedi. Vi var helt i våra inre apors våld.

Filmen ”Square” av Ruben Östlund som just nu går på biograferna handlar till stor del om det där, våra inre primater som när vi minst anar det tar över och ställer till med elände, åtminstone så länge vi inte kan försonas med dem och erkänna deras existens.

Filmen är som en skrattspegel och en frustrerande nattmara på samma gång. En Kejsaren utan kläder i samtidstappning.

Egentligen tycker jag att den var alldeles för lång och att scenerna var alldeles för staplade på varandra så att dramaturgin gick vilse, men ändå. Jag kan inte sluta tänka på den. Kanske för att den var som en dröm om natten, lika symbolspäckad, lika suggestiv och bitvis lika sjukt absurd. Och liksom en dröm så har man en känsla av, nej man vet, att alla de där symbolerna och knasiga scenerna har något viktigt att säga en.

Jag tänker inte spoila filmen genom att berätta för mycket, men att en del av budskapet handlar om att vi bör erkänna och acceptera våra inre vildar känns är i alla fall för mig självklart. För om vi inte gör det så riskerar vi att få en väldigt skruvad uppfattning om oss själva och det samhälle vi lever vi.

Med meningslösa kvasidiskussioner försöker vi i stället hålla illusionen om oss själva som ”lite bättre” vid liv och dölja det faktum att vi har tappat kontakt med det som är verkligt. Och det sorgliga är att vi inte har en aning om det. Förrän något oväntat händer och väcker oss ur vår illusion.

Ett exempel på oväntade händelser som kan få oss att vakna upp ur vårt bedövade tillstånd skedde faktiskt bara för några veckor sedan i Strömstad.

En nazistdemonstration genomfördes i det lilla samhället och trots att den var otillåten och trots en obehaglig stämning var det ingen som gjorde något för att hindra spridandet av det giftiga budskapet.

Den civiliserade tvångströjan satt väl helt enkelt för tajt. Tills en man med erfarenhet av militärt skräckvälde i Colombia tog kommandot. Han klädde helt sonika av sig naken och började dansa, och gissa vart uppmärksamheten riktades då?

Efteråt berättade han att den nakna kroppen symboliserar mänsklighet för honom, och återigen kommer jag att tänka på Ruben Östlunds film. Jag slår vad om att den nakendansande mannen har ett rätt sunt förhållande till sin inre primat.

För det är väl först när vi accepterar oss själva fullt ut som vi kan acceptera andra. Och då blir inte heller våra inre vildar längre något hot mot oss. De kan inte längre förgöra oss eller andra, för de spelar på samma bana som oss.

Så nu jobbar jag på att släppa fram och acceptera min inre apa lite mer. Jag har insett att den där kraften kan användas till bra mycket bättre grejer än att förstöra hushållsknivar.

Victoria Engholm
Victoria Engholm 

Bildmänniska som återfinns på konstbloggen gloriavictoria.nu. Hon är också skribent och copy på Mittuniversitetets kommunikationsavdelning.