Krönika. .

2016-12-25 05:59

Det är lika bra att sluta vänta på Godot

Varför skulle vi annars drömma om miljonvinsten som ska förändra våra liv, gå omkring och vantrivas på jobbet eller se fram emot semestern som om det vore den enda tid vi har tillåtelse att verkligen leva?

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

I  väntan på Godot. Jag kommer ihåg när jag såg den föreställningen på Dramaten med Thommy Berggren och Rikard Wolff i rollerna som Vladimir och Estragon, 1990 var det visst, ser jag efter att ha googlat. Då var jag 23 år, och det skulle dröja ytterligare några år innan jag fick barn, innan jag hittade rätt i yrkeslivet och framför allt innan jag på djupet skulle förstå vad den där pjäsen egentligen handlade om. Jag kommer i alla fall ihåg att jag uppskattade den mycket, men kanske var jag bara pretentiös. För i ärlighetens namn hade jag ingen aning om vad det var Samuel Beckett försökte gestalta, helt enkelt för att jag inte hade kommit dit än. Men det har jag nu.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0


Existentiell tomhet, oändlig väntan och fängelse kan väl sägas vara de tre nyckelord som sammanfattar I väntan på Godot. Och det låter ju jäkligt tungt och djupt, men tänker man efter lite närmare så är det ju det var och en av oss brottas med nästan dagligen. Känslan av att sitta i ett väntrum och aldrig bli uppropad. För varför skulle vi annars drömma om miljonvinsten som ska förändra våra liv, gå omkring och vantrivas på jobbet eller se fram emot semestern som om det vore den enda tid vi har tillåtelse att verkligen leva?

Den gångna helgen var jag på en retreat i Stockholms skärgård. Och det var först då polletten trillade ned för mig. Först då förstod jag vad Becketts pjäs egentligen handlar om. Att det har tagit så lång tid hoppas jag inte beror på att jag är hopplöst korkad, utan snarare på att jag inte direkt reflekterat över det förut, eller för den delen, ägnat I väntan på Godot så värst mycket uppmärksamhet. Men som sagt, i helgen hände det.

Egentligen skulle det vara en tyst retreat, en skön helg i lugn och ro, mycket meditation och möjlighet att gå in i sig själv. Så blev det nu inte, för på grund av olika omständigheter blev det i stället en alternativ retreat med en massa prat. Välbehövligt prat, hjärtslitande prat och vansinnigt roligt prat om vartannat. Under en av dessa pratiga stunder berättade vår ”kursledare”, eller vad nu den som leder en retreat kallas, om en tid i sitt liv då hon verkligen upplevde den där känslan av att sitta i ett väntrum och aldrig bli uppropad. Och det var när hon sade de där orden som jag förstod. Inte bara Becketts pjäs förstås, utan min egen känsla som jag inte riktigt hade kunnat sätta fingret på förut, och den känsla som så många andra i omgivningen ger uttryck för om och om igen. Vi längtar alla efter det – på vår tur eller på genombrottet eller på att meningen med livet ska uppenbara sig. Men eftersom vi inte har en aning om vad det egentligen är vi saknar så tänker vi att svaret kanske ligger i mer pengar. Eller ett bättre jobb. Eller ett passionerat förhållande. 

Min kursledare berättade att när hon övermannades av den här känslan var den så stark att hon bestämde sig för att lämna allt och börja om. Bara för att visa för sig själv att det gick. Att hon inte alls satt fast i något som hon inte ville satt fast i. Att hon trots allt hade någon form av självbestämmande över sitt eget liv. Så hon bröt upp från det invanda, trygga och gav sig av. Satsade allt på ett bräde. Och när hon väl hade bestämt sig var det som att det ena efter det andra smidigt föll på plats. Knappt hade hon uttalat sin önskan så var det som att feerna stod på rad och hoppade i iver att få uppfylla den. 

Så småningom satte dock sjukdom stopp för hennes äventyr och hon återvände hem. När jag frågade henne hur hon upplevt den här väntrumskänslan efter det, svarade hon att hon sedan dess aldrig haft den igen. För nu hade hon kvitto på att när man väl bestämt sig och vågar ta steget, då faller liksom allting på plats. Så det är lika bra att sluta vänta på Godot. Han har ju varit här hela tiden. 

Victoria Engholm 
Bildmänniska som återfinns på konstbloggen gloriavictoria.nu. Hon är också skribent och copy på Mittuniversitetets kommunikationsavdelning.