Jag bodde i ett mysigt hus, rådde mig själv, hade träffat en underbar man, jobbade på universitetet och drev mitt eget, sakta växande lilla företag vid sidan om. Jag hade dessutom för första gången i mitt liv äntligen börjat få pengarna att räcka till lite mer än pimpad havregrynsgröt och barnen var vuxna och utflugna. Allting var egentligen ganska perfekt och gick liksom min väg, även om jag emellanåt tyckte att dagarna var lite väl lika varandra.
När jag tänkte närmare på det så var de faktiskt outhärdligt lika varandra. Så då, för en dryg månad sedan när jag hade fyllt 50 år började jag skruva på mig sådär lite rastlöst. Nu då, tänkte jag, vad händer nu då?
Ungefär i samma veva ramlade jag över konstnären och psykoterapeuten Nancy Hillis reflektioner kring pjäsen ”Sex roller söker en författare”. Det är ett existentiellt stycke skriven av italienaren Luigi Pirandello på 1920-talet och handlar om ett gäng rollkaraktärer som lämnats åt sitt öde. Själva intrigen är att författaren av deras pjäs inte har fullbordat sitt verk, vilket innebär att de uppdiktade karaktärerna är utlämnade åt att om och om igen spela upp samma scen, utan att någonsin ha en chans att komma vidare i sina liv. De vänder sig därför till publiken och ber den rädda dem från förbannelsen, från hjulet de snurrar runt i.
De övergivna rollkaraktärerna sätter alltså ljuset på det faktum att vi, publiken, till skillnad mot dem, faktiskt har ett val – vi kan gå hem och leva våra liv utan att på förhand veta vad som kommer att hända. Vi kan, om vi vill, leva i mysteriet och är inte som de dömda att återupprepa samma gamla repliker i samma gamla scen dag ut och dag in.
För livet är i mångt och mycket som att måla en tavla. Eller som Nancy Hillis uttrycker det: ”Det är i mötet mellan det kända och det okända som magin uppstår. De mest häpnadsväckande målningarna är resultatet av att du helt och fullt litar på dig själv. För det är bara då som du vågar släppa taget och experimentera och utforska. Och det händer först när du slutat oroa dig för hur det ska bli, när du bara är närvarande och följer med i skeendet, utan att veta eller oroa dig för vad som ska hända härnäst.”
Det var då det hände. Hennes ord träffade mig rakt i magen. Eller i hjärtat. För jag vill ju leva i mysteriet, för övrigt ett av de vackraste orden jag vet. I det ligger löften om det oväntade, det magiska, det som är tänkt att bli om vi bara tillåter det, om nya möjligheter och okända, spännande vägar. Det som överraskar oss men ändå på något sätt passar oss perfekt.
Så nu har jag sagt upp min högt älskade bostad, tagit tjänstledigt från jobbet och skrivit in mig på en skola i Frankrike. Där ska jag studera språk och konst. Visserligen får jag inga studiemedel och visserligen har jag inga andra direkta tillgångar att leva av, men jag tänker att det nog löser sig. Jag börjar med att sälja iväg hela mitt bohag och lever i förhoppningen att jag ska lyckas kränga en och annan tavla under sommaren. Carpe diem, liksom. Det får man knappt säga längre, men va fasen, en kliché har väl blivit en kliché av en anledning.
