Ledare. Kim Ottosson.

2017-09-04 06:00
Att lära sig respekt för naturen redan i tidiga år är en förutsättning för upprätthållandet av en human civilisation, menar Kim Ottosson. Bild: Ted S. Warren
Att lära sig respekt för naturen redan i tidiga år är en förutsättning för upprätthållandet av en human civilisation, menar Kim Ottosson.

Statlig satsning på oegennytta efterlyses

Om vi ska lyckas behövs intensivträning i filantropi och respekt för naturen.

Tror vi att vi alla blir filantroper när läget i vår vardag blir tufft? Att vi blir ödmjuka och delar med oss av det vi har till andra som har större behov än vad vi har?

Sanningen är nog att vi inte riktigt vet hur vi kommer att reagera förrän situationen har uppstått.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Vad vi däremot vet är att ju längre ifrån problemen vi kan ta oss desto större är risken att vi hittar enkla lösningar baserade på vår egen situation och får svårare att urskilja vilkas behov vi tillgodoser.

Jag arbetade i Zimbabwe under några år där posten var ett stort skämt med ibland hundra meter långa köer mitt i solens gassande och med lika löjliga öppettider. Det fanns oftast bara tre luckor varav en var för prominenta – ofta vita – människor. De andra två var för alla andra. Vid den prominenta luckan var det nästan aldrig kö. Där kunde jag ha ställt mig men solidaritetstränad som jag var stod jag alltid i den långa, långa kön och knuffades.

Efter något år eller så råkade några vänner jag lärt känna diskutera den ineffektiva postkön och vi beklagade oss de timmar som det tog.

– Om jag var du skulle jag inte stå och uppta plats i onödan, sade en av dem.

– Vad menar du, frågade jag förvånat.

– Jo alla, och jag lovar dig alla, i kön tycker att du tar plats som de kunnat ha. Du kan ju gå till den andra luckan, den utan kö och bli expedierad, det kan inte vi! Ingen av oss blir servade om vi ställer oss där. Men kunde jag skulle jag göra det!

– Jag visar solidaritet med er och att jag inte är bättre bara för att jag är vit västerländsk och rik i era ögon, svarade jag.

– Jo, sade han, men du förändrar ju inget, annat än att vi får vänta ännu längre!

– Kan det vara så att genom handling så får jag en större förståelse och kan då även kanske förändra, försökte jag.

– Absolut, svarade han, men tänk att det är din insikt som tydligen krävs, inte vår.

Usch, jag känner fortfarande hur det tog, samtidigt som jag är stolt över att vi kunde ha den konversationen.

Så när klimatet nu förändras i rasande fart och ställer till den ena kostsamma förödelsen efter den andra undrar man hur vi människor reagerar. Vilka insikter har vi skaffat oss som landet Sverige? I våra roller som myndigheter och kapitalstarka företag och organisationer. Respekteras de avtal om miljö och mänskliga rättigheter som finns när tumskruvarna dras åt? Kommer vi som människor och land att rusa till den prominenta luckan, kan man undra. Eller gör vi något annat, något nytt?

För Mugabe och hans efterträdare kanske öppnar sina ”privata” skattkistor. Monsantos aktieägare kanske använder sitt surt förvärvade kapital på ett nytt och bättre sätt för miljö och hälsa. Våra egna banker kanske ändrar sin syn på hur det ekonomiska systemet kan användas till att generera mera hållbar samhällsnytta. Moderaterna kanske öppnar sina hjärtan igen.

En kvalificerad gissning är att vi får ha en beredskap för många nya situationer som det ser ut i dag. Vår största utmaning blir att göra saker under upprätthållande av en human civilisation och om vi ska lyckas behövs intensivträning i filantropi och respekt för naturen redan från skolåren.

En statlig satsning på oegennytta vore välkommen.

Kim Ottosson
Kim Ottosson 

Politiker för (V) i Sundsvall och miljöinspektör. Trebarnsmor som bor i Indal med djur och natur inpå knuten. Ordförande för Mitt Sverige Vatten och Sundsvall Vatten. Har ett starkt engagemang för global rättvisa, mänskliga rättigheter samt djurens och naturens rätt att vara.