Ledare. Jenny Bjerkås.

2017-02-25 06:46
När det häcklas över politikerns person, utseende och kompetens är det avskyvärt, skriver Jenny Bjerkås om nätets baksidor.  Bild: TT
När det häcklas över politikerns person, utseende och kompetens är det avskyvärt, skriver Jenny Bjerkås om nätets baksidor.

Nätets baksidor skrämmer

I debattforum blir aggressiviteten hög och när sakliga argument tar slut går man på motståndarnas personligheter med plumpa påhopp.

Man har ju varit med ett tag. Jag tillhör de framtida relikerna som har vuxit upp utan internet. När jag var liten så fick man höra av gamlingarna att de gjorde egna leksaker av kottar. Det var tröttsamt tråkigt att lyssna på. Mina barn växer nu upp i en helt annan tid än mig, och jag tuggar på med mina barndomsanekdoter.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Bland annat har de oerhört lustigt åt dåtidens telefoner. Att de satt fast med sladd i ett specialuttag som gick till en låda som man slog numret på, plus ytterligare en sladd från lådan till luren. När mobilerna väl kom så var det så dyrt att ringa att samtalen blev korta, sms blev grejen och så kunde man spela Snake på 3310:an om man var uttråkad. Det var grejer det.

I en rubrik i Svenska dagbladet 1996 sattes en numera politisk klassiker. Kommunikationsminister Ines Uusmann sades påstå att hon trodde internet bara var en fluga. Nu var det i sanningens namn en rubriksättning, inte ett citat, dock var andemeningen att Uusmann inte trodde folk skulle ha tid att surfa dagarna i ända.

Citatet som inte var ett citat var väl i sig oförargligt och skadar ingen, förutom att jag kan tänka mig att Uusmann kanske är trött på raljerandet. Hur som helst, via nätet lever det kvar, hade hon haft rätt vore det för länge sedan glömt.

Poängen är att nätet är oerhört slagkraftigt och vi kan alla göra en blunder. Något som Uusmann faktiskt inte sade uppfattas som ordagrant anfört och lever kvar länge till.

Det gäller att aldrig göra fel eller säga något dumt, nätdrevet lever för alltid. Det gäller alla, en snefylla läggs ut live med kommentarer – som om inte ångesten var tillräckligt ändå. Människor filmar andras beteende i diverse sammanhang, det finns berättelser på nätet att folk hellre filmar vid en olycksplats än att ringa 112. Är det sant? Det står på nätet, man vet ju varken ut eller in. Nätet är som viskleken, ni som var med på sladdtelefonernas tid minns kanske den.

I debattforum blir aggressiviteten hög och när sakliga argument tar slut går man på motståndarnas personligheter med plumpa påhopp.

Nätets baksida skrämmer mig och jag har ingen lösning på problemet. Själv är jag fritidspolitiker. Att eventuellt avancera till något högre om jag anses ha den kapaciteten? Tja, det lockar ju kanske inte överdrivet mycket att hamna i en sådan utsatt position.

Det är inte bra för demokratins utveckling.

Tro för all del inte att jag är rädd för att diskutera politiskt innehåll, men det sorgliga är hur förtroendevalda även på region- och kommunnivå blir hotade och trakasserade. Min barnmorskekollega och Vänsterpolitikern Annika Burman har blivit hårt ansatt efter beslut om nedläggningen av förlossningen i Sollefteå. För beslutet må så vara, politiker ska man argumentera med och mot, men hennes person, utseende och kompetens har det häcklats över och det är avskyvärt.

Sista tiden har som bekant en känd världsledare skruvat upp tonen ytterligare. Trump anklagar bland annat media för att sprida osanningar och sprider sedan osanningar som han har sett på tv. Kommentarer kring det känns ju överflödiga.

Tro nu inte för all del att jag är så stenåldrig att jag inte ser det fantastiska med nätet, det var ingen fluga, och vi har uppenbarligen tid att webba, tid och tid, allt skulle ju ta en hiskelig tid om man inte gjorde det för att fixa vardagen.

Men visst är det är läskigt när alternativ fakta löper amok?

Jag menar, titta bara vad som hände i Sverige förra veckan.