Krönika. Vibeke Olsson.

2017-10-24 06:00

Privat­konsumtion i stället för samhällsbygge

Någonstans skedde ett vägval att satsa på privat­konsumtion i stället för samhällsbygge, egoism i stället för solidaritet.

Trettio miljarder kostar ränteavdragen för bostadslånen, om tio år beräknas summan vara 60 miljarder.

Att detta delvis beror på att man piskat fram ombildning till bostadsrätter i större städer talas det ganska tyst om.


VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL

Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning


Är det vettigt med dessa ränteavdrag när det saknas pengar för sjukvård, skola, äldreomsorg, järnvägsunderhåll, bostäder åt flyktingar och ungdomar, personlig assistans, polisen …

För 30 miljarder subventioneras en livsstil där man lever över sina tillgångar.

Medelklassens inkomster har ökat, gapet växer mellan välavlönad medelklass och sjukskriva, arbetslösa och låginkomsttagare.

Det finns pengar till privatkonsumtion, medan vårt gemensamma går på knäna.

Samhället börjar likna ett hyreshus i Ryssland
– där lägenheterna är rena, varma, pyntade och välhållna – och trapphuset fullt av fimpar, spyor, krossat glas och helt oeldat.

Den gemensamma tvättstugan finns i de flesta hyreshus och bostadsrättsföreningar i Sverige. Den är ett exempel på en gemensam lösning som har överlevt råindividualismen, helt enkelt för att folk gillar den.

När vi flyttade permanent till vårt fritidshus blev tvättstugan något jag saknade från hyreshusboendet.

Ronny Ambjörnssons bok ”Den skötsamme arbetaren” har glädjande nog kommit ut på nytt. Det är en idéhistorisk studie av Holmsunds sågverkssamhälle under 1900-talets början.

I boken citeras en utopi från 1925, där skribenten tänker sig att arbetarna 1950 ska ha badrum, centralvärme, två rum och kök och en liten trädgård, två veckors semester – och sex timmars arbetsdag, medbestämmande i bolaget, tillgång till bildning och aktiviteter i Folkets hus och folkparken, ett gemensamt samhällsansvar.

Vi ser lätt att delar av denna utopi för oss är historia – vi har längre semester, större boenden och spa-liknande badrum – nåja, en del av oss … Andra delar är fortfarande utopi – och det är de som handlar om det gemensamma.

Någonstans skedde ett medvetet eller omedvetet politiskt vägval att satsa på privatkonsumtion i stället för samhällsbygge, egoism i stället för solidaritet.

Det tar tid att vända en oljetanker. Det är svårt att vända råindividualismen. Ränteavdragen kan ju inte bara avskaffas, det vore en katastrof för hundratusentals, kanske miljoner människor.

Men de skulle kunna minskas
– om man samtidigt byggde fler billigare hyresrätter.

Vi skulle kunna betala lite mer i skatt. Avstå en utlandsresa – ge pengarna till sjukvården.

Rädda klimatet
– åk inte till Thailand.

Riv inte ut köket
– ge folk på äldreboende en promenad i stället.

Det går att vädja till människors samvete och solidaritet, men det är få politiker som vågar. Churchill blev en älskad landsfader när han talade klartext och lovade blod, svett och tårar.

Vi har inte krig, som engelsmännen 1940. Men vi har ett blödande samhälle och en sargad planet.

Vibeke Olsson
Vibeke Olsson 

Författare som bor i Hälsingland  och bland annat har skrivit romansviten om ­Bricken i Svartvik. Är även baptistpastor.