Krönika. Jan Strandqvist.

2017-09-12 06:00

Livet är som ett blipp-bloppande tivoli

Det har pendlat mellan eftertanke i en paus och föreställningen om att jag måste kvalificera mig in i livet.

I början av juli drabbades jag av ett akut ryggskott. Den plötsliga smärtan var fullständigt magnifikt vitglödgad och hjärnan knäppte liksom kort på den och visade upp den brinnande för mig på en bråkdels sekund. I had it coming. Om man säger så. Alldeles för mycket datahäng och för lite gymnastik. Dessutom så hamnar jag ofta i situationer att jag typ ska lyfta en sub-bas eller annan skit som väger som en folkvagn. Själv. ”Nä, men det här går bra serru … fixar det jag”.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


När ryggskottet läkt ihop efter 3–4 veckor så börjar hjärtat hamra som en vansinnig i bröstet. Har alltid haft en sjukt hög vilopuls på runt 110–120. Som om jag precis sprungit 110 meter häck. När jag bara sitter och gör ingenting. Säkert haft högt blodtryck också. Länge. Nåväl. På vårdcentralen tar de EKG och blodtryck och jag är som en jävla tryckkokare. 132 i vilopuls. Har inte sovit mer än ett par timmar per natt i en vecka och jag börjar bli knäpp i huvudet på riktigt.

Det här sammantaget har ju på nåt sätt havererat hela juli månad för mig. Har inte kunnat jobba på kommande album eller något annat, inte kunnat repa och heller inte kunnat ha semester från nåt egentligen. Men en jävla massa tid att tänka alldeles för mycket.

Den självömkande delen kan jag hantera hyfsat i dag. Jag har samlat på mig en hel del verktyg under årens lopp. Det har pendlat mellan eftertanke i en paus och föreställningen om att jag måste kvalificera mig in i livet. Återigen. Att hålla tvivlet stången. Som väcker en 04.00 på morgonen med en viskning som stegras till ett maskin-oljud som skulle väcka de döda.

Det går egentligen inte att jämställa med en kamp i den meningen, för jag tar omedelbart strypgrepp på demonen och kastar ut den. I dag. En debatt är meningslös. Men nånstans har jag lärt mig att ta till vara det svarta glittret som den tillfälliga brottningsmatchen lämnar efter sig.

Det är struligt att leva. Det är som ett blipp-bloppande tivoli många gånger. Med möjligheter och begränsningar. Man bör hoppa över karusellerna som får en att kräkas. Men samtidigt så bör man prova dem åtminstone en gång. Fritt fall är tufft, men det är faktiskt inget jag behöver göra igen i dag. Jag är dessutom beroende av kickar så även om jag tror jag ska dö, så sätter jag mig i den förbannade karusellen direkt efter avslutad tur.

Nu kommer hösten och jag känner mig inte riktigt redo. Jag vill gärna att sommaren ska dröja sig kvar några veckor till. Det verkar faktiskt som om det kan bli så. Men det är inte min arbetsuppgift att styra över vädret. Har försökt. Blir bara sur. Lyssnar på ”September” av David Sylvian från det mer än utmärkta albumet ”Secrets of the Beehive” och försöker hitta ödmjukheten och annan skit man behöver inför det stora grodmörkret. And The Winter is Coming.

Nä, nu har jag gnällt färdigt. Ser ut att bli en fin höst på Pipeline. Nu kör vi!