Krönika. .

2017-03-12 05:20

Har vi startat upp hatmaskinen igen?

Det började inte med gaskammare. Det började med lögner. Det började med att tidningar blev misstänkliggjorda och bannlysta.

Har varit och snurrat runt i en bit av Europa i fem dagar. Spelat med mitt band på klubbar i Österrike och Tyskland. Det blir ganska intensiva möten med nya människor och nya platser, vilket i sin tjusning även blir hyfsat mentalt utmattande samtidigt. Men jag vill inget hellre göra än just detta. Trots att planet blir tre timmar försenat och man får sitta i det fastspänt i en och en halv timme medans det isas av. Och när man kommer fram till München så får man inte plocka ut hyrbilen för att det saknas kreditkort i sällskapet och man rekommenderas att ta tåget med all backline i stället. Måste liksom vara problemlösningsfokuserad hela tiden. Vi löste allt så klart. Och kommer hem med bra många nya läxor gjorda. 


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Innan vi for hem hade vi några timmar i Berlin då vi flaxade runt och besökte bland annat ruinerna av Humboldthains antiflygvapen/luftvärnstorn från andra världkriget. Inte så fruktansvärt gigantiskt skrämmande som de i Augarten Park i Wien, som Hitler var delaktig i designen till. Det var som ett svart hål i tidsväven att se och reaktionen var: ”Vad i helvetes helvete är det där för nånting?” när vi ovetandes om tornen kom in i parken. Huga. Domedagen. Det var 18 grader varmt i Wien den dagen men vi började ändå frysa.

Vi besökte även Holocaust Memorial, vilket jag inte gjort tidigare och där fanns ett vacuum och en börda som var svår att värja sig mot. Det är svårt att ta in en händelse som Förintelsen i hjärtat. Men det är precis vad vi alla måste göra i dag. Vi måste påminna oss. Vi måste prata om den. Vi måste informera varandra. För demokratin är under attack på samma sätt som i början av 1930-talet. Mekanismerna som rullat igång är enligt samma mönster. Det började inte med gaskammare. Det började med lögner. Det började med att tidningar blev misstänkliggjorda och bannlysta. Det började med att en etnisk grupp blev beskyllda för att vara orsaken till all kriminalitet. Att inte höra hemma i kulturen. Att vara annorlunda.

Sedan besökte vi Berlin Wall Memorial. Även där fanns ett liknande stopp i tiden. En våt och grå börda. Alla bilder på de människor som dött under sina flyktförsök. Rösten som räknade upp alla namnen och det sätt de omkommit på. Män, kvinnor och barn. Skjutna och drunknade. Självmorden. Tårarna.

Vi kan inte för en sekund inbilla oss att dessa monument är bara just monument. Över något som hör dåtiden till. Som att vi är säkra i dag. Titta er omkring i världen 2017. Har vi verkligen lärt oss någonting av 1900-talet? Eller är vi som alkoholisten som tänker: ”Nu har jag lärt mig av mina misstag. Den här gången ska jag inte dricka så mycket.” Det verkar tydligt finnas ett maskineri som med jämna mellanrum startas upp av oss. En maskin som när den väl startat inte går att stänga av. En malström av ilska, hat, rädsla och våld. Har vi startat upp den maskinen igen? Kan vi den här gången hitta avstängningsknappen i tid i så fall? 

Vi kan icke för en sekund tro att vi kan gömma oss bakom kattbilder på de sociala medierna (även om det också kan behövas ibland) och kalla de som ropar och pekar på hatet och intoleransen för alarmister och hysteriska. Det är exakt vad som hände under Hitlers maktövertagande på 30-talet. ”Ge herr Hitler lite tid bara så kommer han lugna ner sig och allt blir bra ...” Ungefär så gick resonemanget. Bara så ni vet. Avstängningsknappen är vi antifascister. Och vi måste göra allt vad som står i vår makt nu för hitta oss själva i motståndet.