Krönika. Vibeke Olsson.

2017-08-08 06:00

Det gapar en avgrund mellan välgörenhet och solidaritet

Är det denna insikt som håller på att gå oss ur händerna när det så obekymrat talas om välgörenhet?

Ordet välgörenhet har kommit tillbaka och dyker upp allt oftare. Det är välgörenhetskonserter, välgörenhetsgalor, välgörenhetsloppisar … Ordet har varit bannlyst länge. Vi talade om solidaritet, inte välgörenhet. Jag tror inte jag är ensam om att känna obehag inför all denna välgörenhet.

Ibland är det just själva ordet jag snavar över. Jag har självklart ingenting emot om någon ordnar en loppis till förmån för de svältande i Sydsudan eller en konsert för att hjälpa strandsatta flyktingar i Italien. Men kalla det solidaritet, inte välgörenhet!

Det är naturligtvis bättre med välgörenhet än med ingenting alls, att bara låta människor dö. Men det gapar en avgrund mellan välgörenhet och solidaritet, den människosyn respektive ord står för. En gång hörde jag en moderat politiker fråga: ”Vad är det för fel på välgörenhet”? En äldre kvinna, en från det gamla, fattiga landet svarade: ”Jag kan berätta vad det är för fel på välgörenhet.”

Så berättade hon om flanellunderkläderna från fattigvården, igenkännliga för alla kamrater, de fina damerna som kom med matkorgar, att niga och tacka …

Återigen: naturligtvis var det bättre med denna välgörenhet än med ingenting alls. Men folkrörelserna som förändrade Sverige stod för en annan människosyn, den socialistiska uppmaningen: ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.”

På denna tanke bygger välfärdsstaten. Det som ibland kallas bidrag är i själva verket en försäkring, som vi alla betalar till när vi har hälsa och arbete.

Att sedan en del individer aldrig kan betala, till exempel min utvecklingsstörda dotter, ingår i konceptet, liksom att en kärnfrisk höginkomsttagare betalar mer än hen behöver få ut.

Det har länge funnits en stark uppslutning kring detta i Sverige.

Eva Bonnier, en av de rikaste i Sverige, har sagt att hon inte är för stora skattesänkningar, utan ett sammanhållet samhälle. Hon vill gärna betala skatt och delta i samhällsbygget.

Är det denna insikt som håller på att gå oss ur händerna när det så obekymrat talas om välgörenhet?

Tidigare har jag arbetat många år i kristet socialt arbete, bland annat i Clara kyrka i Stockholm. I mötet med missbrukare och hårt drabbade människor behöver man ständigt föra en dialog – med sig själv och andra – och rannsaka sin människosyn.

Det är i det mänskliga mötet som människor kan växa och befrias, inte när de blir överlägset bemötta. Detta gäller oss alla. Vi är alla både starka och sårbara, oavsett livssituation för tillfället.

En stark bild för detta är en nyfödd människa; den mest hjälplösa och sårbara av alla djurungar, men med en obändig livskraft. En baby växer ungefär 25 centimeter det första året.

Mönstret går igen i allt liv, även våra krukväxter. Jag måste vattna och sköta om dem – men det är de som växer, jag kan inte göra en pelargon.

I debatten om en svensk atombomb på 50-talet sade Sara Lidman: ”Människan borde bli mer ödmjuk. Inte ens ett grässtrå kan vi åstadkomma.”

Vibeke Olsson
Vibeke Olsson 

Författare som bor i Hälsingland  och bland annat har skrivit romansviten om ­Bricken i Svartvik. Är även baptistpastor.