Krönika. Victoria Engholm.

2017-11-28 06:00

Den hårda vinden ritar om kartan

Tiden är inne för transparens. En tid när allt som varit dolt kommer upp till ytan.

Vinden tar i så det skallrar i fönsterrutorna. Och går jag ut så går den rakt igenom mig, piskar in sin vassa kyla djupt in i skelettet. Mistralvinden i Frankrike är inte att leka med. Helt plötsligt en dag var den bara här, och nu tänker den sin vana trogen stanna ett tag. Och härja. Den gör så på vintrarna.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Det sägs att den här hårda, kalla vinden som kommer från Alperna, kan driva människor till vansinne. Att det kanske rent av var den som låg bakom Van Goghs galenskap när han skar av sig sitt öra. Och kanske är det Mistralen som får huden att liksom myllra vid sänggåendet, men någon ohyra i sängen hittar jag inte. Kanske har den här märkliga vinden verkligen en förmåga att gå genom väggar, tränga in i sinnen.

Faktum är att jag har hört att man kan få strafflindring om man begår ett brott när Mistralen härjar som mest, eftersom den faktiskt kan få en att tappa omdömet. Inte för att jag planerar något brott, men en släng av galenskap kan det ju vara svårt att värja sig emot. Världen är så full av den, fast långt ifrån allt kan förstås skyllas på Mistralen.

Ta bara vanföreställningen om att en kvinnas kropp inte är hennes egen. Utan att vilken man som helst har rätt att lägga handen på den. Kommentera den. Ofreda den. För den kollektiva psykos som nu har blottats in på bara skinnet tack vare #metoo-rörelsen är ju inget annat än, ja, ren galenskap. #Metoo har gått in som en hård vind och rört om i ett urgammalt, systematiskt förtryck så att det nu, äntligen, har kommit upp till ytan, i ljuset, ordentligt.

Som för så många andra gör det att också jag återupplever mer eller mindre förträngda händelser och situationer i mitt liv som jag liksom bara har tuggat i mig.

De är naturligtvis fler än vad jag kan räkna på fingrarna. Det är som att försöka räkna vardagar, även om inte alla händelser är traumatiska. Men ändå. De har visat var skåpet ska stå. På vilken plats man ska hålla sig. Och utan att vara riktigt medveten om att det är just det man har gjort, så har man accepterat tingens ordning. En av normaliseringens många baksidor.

Protester har fått konsekvenser. Som den gången när jag bad en arbetskamrat sluta med sina ständiga rasistiska och sexistiska skämt. Jag berättade att jag tyckte det var obehagligt och inte ett dugg kul.

Han slutade förvisso, men vägrade, eller klarade helt enkelt inte av, att prata med mig under två års tid. Två år. Jag vet inte om det berodde på att han skämdes eller om det bara var hans ego som var sårat, men det försvårade mitt arbete betydligt eftersom jag var beroende av information från honom.

I andliga kretsar brukar det sägas att tiden nu är inne för transparens. En tid när allt som varit dolt kommer att komma upp till ytan. Och med tanke på det intensiva nätverkandet på sociala medier är det lätt att ta till sig den tanken och uppenbart hur det kommer att gå till. Det är en spännande tid vi lever i, på många sätt. Nya kartor ritas i våra medvetanden i och med att de gamla vägarna rivs upp.

Jag tittar ut genom fönstret. Det verkar som att vinden har mojnat därute. Då kanske jag vågar mig ut ändå. Kanske ska jag ge mig iväg och gå vilse en stund i den här främmande staden. Hitta nya stråk att vandra på. Staka mig fram på det nya språket. Ja, så får det bli. Och dyker Mistral oväntat upp bakom ett gatuhörn så är det väl bara att virvla med en stund, och se vad som kommer upp till ytan.

Victoria Engholm
Victoria Engholm 

Bildmänniska som återfinns på konstbloggen gloriavictoria.nu. Hon är också skribent och copy på Mittuniversitetets kommunikationsavdelning.