Krönika. Ida Oscarsson.

2017-11-21 06:00

Alla som blir förvånade bör rannsaka sig själva

Folk verkar fortfarande inte fatta hur utbrett det är.

Jag är nio år. Jag leker med en jämnårig pojke hemma hos honom. Plötsligt brottar han ner mig på golvet och sätter sig på min mage med ryggen mot mitt ansikte. Han drar ner mina byxor och trosor och hånar mitt tidigt utvecklade kön.

Jag protesterar först och försöker putta bort honom, men jag är för svag. Så jag ger upp. Mina muskler blir slappa och jag tittar upp i taket. Tänker att han nog slutar snart ändå. Det gör han också. Skammen sköljer över mig som vågor när jag reser mig upp. Jag försöker skratta bort det när jag ser hans yngre bror stå i dörröppningen och ser på mig med en ledsen blick. Jag tror inte han gillade vad hans storebror gjorde. Men jag känner skam ändå och tänker att jag aldrig mer ska tänka på vad som hänt igen. Aldrig ska jag berätta om det för någon.


VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL

Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning


Jag lyckas trycka undan skammen och ångesten djupt ner i min nioåriga kropp. Förträngningen bryts först när jag är 17 år och firar valborg med några vänner i en sommarstuga. Då dyker minnesbilderna upp igen och alla bitar faller på plats. Den händelsen, det övergreppet, är det som sätter djupast spår.

Jag är tio eller elva år och är på fritidsgården. Flera barn från skolan är där, både yngre och äldre. Jag har inga bröst än. På övervåningen är en ett år äldre pojke som vi kan kalla för Sebbe. Han är inte särskilt snäll. Jag är lite rädd för honom. Men ändå vill jag vara där för han och hans kompisar är populära och det vill jag också vara.

Jag vet inte hur det händer, men Sebbe trycker ner mig i soffan och tar mig mellan benen, utanpå byxorna och på mina obefintliga bröst. Jag får ingen luft först, paniken täpper igen luftstrupen. Jag protesterar, säger ”nej, sluta!”.

Det är över på några sekunder. Jag tar mig ur soffan. Han ser mig inte i ögonen. Jag går ner för trappan, sen upp igen. Tillbaka till samma rum där han är. Han säger något till mig, men rör mig inte igen. Jag går dit för hans negativa bekräftelse är bättre än ingen bekräftelse alls.

Dessa två övergrepp skedde av vita, blonda jämnåriga pojkar. Jag har sedan dess vetat att pojkar kan göra sådant, både elaka pojkar och snälla pojkar. Den första pojken hade alltid varit snäll mot mig innan. Jag förstår fortfarande inte varför han gjorde så mot mig. Jag har inte frågat honom heller, för vad är oddsen att han minns det?

Min poäng med detta är att belysa normaliteten i dessa vidrigheter. För folk verkar fortfarande inte fatta hur utbrett det är. Jag håller med Katarina Wennstam som i en intervju med ETC sa att hon vetat länge hur utbrett det är och att hon förvånas över hur förvånade folk (läs: män) blir. Men det är väl som med allt. Vita människor kan inte fatta hur utbredd rasismen är på grund av avsaknaden av egna erfarenheter. Män kanske inte kan fatta hur vanligt det är eftersom de inte är den grupp som i huvudsak blir utsatt?

Samtidigt kan man inte gömma sig under den ursäkten längre. Är man medskapande till ett problem har man ansvar att försöka ändra på strukturen och på sitt eget beteende. Mitt förslag är att alla som blir förvånande börjar rannsaka sig själva och aktivt börjar se var de själva brister, i stället för att slå det ifrån sig för att verkligheten är jobbig att ta in. Det är det minsta man kan göra.

Ida Oscarsson
Ida Oscarsson 

Hästtokig naturnörd bosatt i Härnta som studerar vid Mittuniversitetet. Diggar vego, kulturöverskridande möten och barfotaskor.